Jag hade en himla trevlig dag med mamma och Lina igår. Vi gick till Eldorado, fikade hemma hos mamma och bara surrade om allt och inget. Senare bjöd syrran på tacos hemma hos sig och efter det for jag till mamma igen då Svenne hade köpt en chokladkaka till mig. Satt där och surrade ett tag till. Man tänker inte så himla mycket då man har något att göra. Jag bröt dock ihop när jag väl kom hem. Trodde aldrig jag skulle sluta gråta, grät till långt in på natten. Lyckades somna till slut iaf.

Drömde dock om honom inatt. Att han gjorde en massa dumheter, att jag tog en cigg (var otroligt arg på mig själv då jag vaknade) och att en gammal bekant föröskte hjälpa oss utan att lyckas.
Har inte mer än hunnit äta upp frukosten innan tårarna rinner igen.

Min ilska och besvikelse verkar mest ha gått över till sorg och saknad. Det tär på mig.
Jag antar att jag blev för svag igår... Skickade ett sms till honom. Det blev ju inte precis bättre av de svar jag fick.
Det enda jag ville då var att han skulle komma hem så att vi kunde prata. Visst, han verkar vilja prata. Men inte nu, han vill ta det lugnt och ha en paus först. Jag vet inte hur länge jag klarar av att vänta. Det har gått fyra dagar redan utan att vi har setts eller pratat riktigt. Varför ska jag börja krypa för honom? Det är ju inte precis jag som betett mig illa. Jag blir irriterad på mig själv då jag vet att jag de flesta gånger gör så här.

Jag funderar på att ringa till familjerådgivningen idag. Han kanske inte behöver prata än, men det behöver jag. Jag vill inte behöva bryta ihop så här, har ju som inget riktigt sug till att äta heller och jag vill ju att bebisen ska må bra. Får se hur det går på jobbet ikväll. Det jobbigaste är då det kommer någon och frågar hur det är, av någon anledning har jag oftast nära till gråt då. Usch! Nej, jag får banne mig ta och skärpa mig!