Jag vet inte vad det är med mig. Hormoner säger mamma och jag hoppas att det stämmer.

Jag har legat i som satan idag. Tagit hand om Nelli, matat, rapat, bytt blöjor, lekt, försökt hålla henne nöjd... Ja, det vanliga ni vet. Mellan dom grejerna så har jag fått försöka byta om utan att min fina dotter ska behöva gråta, jag har dammat, diskat, torkat ur ugnen, torkat av skåp och lådor, dammsugit, rensat inne i torkrummet (det såg förjävligt ut), bäddat och så. Japp, jag lyckades riktigt jävla bra måste jag säga. Jag har även hunnit med nästan en timmes promenad, varit på ICA för att handla gott till ikväll och tänt ljus så att det blir riktigt mysigt. Allt detta för att Johnny skulle få känna att han bara skulle kunna slänga sig i soffan när han kom hem och bara ta det lugnt, inte känna av några måsten i helgen.

Jag tycker ju då att jag har varit extremt duktig som hunnit med allt detta och känner mig otroligt snäll.
Johnny kommer hem, går och duschar och sedan myser han ner sig med Nelli i soffan.
Där bredvid sitter jag och känner mig som om att jag inte har gjort ett skit idag. Varför? För att jag inte får höra från Johnny att jag har gjort det fint utan att behöva säga "Visst har jag gjort det fint?!". En löjlig grej, jag vet, men vänta ni bara för det kommer mer.

Johnny vill självklart mysa med Nelli då han kommit hem, så även om hon är på G att somna så tar han upp henne och lägger henne intill sig. Min enda tanke då är "Å nej, nu får jag säkert vara uppe länge inatt då han väcker henne.". Vilken morsa va?! Men då jag har tagit hand om henne hela dagen och hon har haft sina ledsna stunder då vad jag än gör verkar vara fel och efter att knappt ha fått någon sömn på två nätter (Nelli har skämt bort mig, jag vet) så blir det lätt att jag tänker så... För jag vet ju, innerst inne, att det är jag som tar hand om henne inatt också. Trots att Johnny är ledig imorgon och har sagt till mig att jag ju kan väcka honom inatt om jag känner att jag inte orkar så vet jag att det inte kommer bli så. Jag kommer tjura på hela natten för att han ska få sova, han har ju ändå varit på utbildningen i tolv timmar.
Men ja, det var min första tanke iaf.

Och sedan då?! Jo, jag hör Johnny kalla Nelli för "älskling" och "pälsk". Jag tänker inte att det är gulligt eller underbart hur han beter sig mot henne. Istället tänker jag "Varför ska han kalla henne det?", det är ju jag och Johnny som är "älskling" och helst "Pälsk", "det har vi ju kallat varandra i flera år, varför ska han komma och kalla henne det också för?" är min tanke. Vad är det med mig egentligen?

Happ, så småtjaffsen då... de där dryga små. Nästan direkt då han kommer hem börjas det. Trots att vi har saknat varandra hela dagen och skickat gulliga sms till varandra så kommer dom där små jääävlarna ändå då vi äntligen får träffas. VARFÖR? >_<

Efter ett tag bestämmer jag mig för att göra middag. Jag frågar Johnny om något och får höra att jag ju kan läsa på förpackningen om hur man gör. "Sant, men nu frågar jag dig för att slippa läsa" tänker jag medans jag går in till köket igen och läser på den förbaskade förpackningen. Så när jag väl börjar koka upp vattnet kommer Johnny in. Han har en tendens att alltid kommentera något när jag gör mat... Vilket han gör denna gången också. Jag hade för lite vatten. Skitbra att han säger till, annars hade jag ju fått göra om maten. Men nej, det tänker inte jag. "varför ska han komma och lägga sig i om han tycker att jag ska läsa på förpackningen istället för att fråga honom?" tänker jag då.

Jag känner gråten komma krypandes i halsen på mig.
Johnny:
- Kan vi få en kram?
Jag kramar dom.
Johnny:
- Vad du ser ledsen ut. Är du trött?
Jag:
- Kan jag bara få vara ifred en stund.
Sedan står jag där inne och gråter i tio minuter för mig själv.

Så jävla känslig är jag just nu. Irriterad för ingenting, ledsen för ingenting och så kan jag börja gapskratta åt absolut ingenting. Det må kanske vara hormoner, men förjävla jobbigt är det iaf!
Jag vill bli som vanligt igen. Jag är så rädd att Johnny ska tröttna på mig annars. Nu då vi fått det så bra håller jag hårdare än någonsin om honom. Jag vill verkligen inte förlora honom nu. Jag älskar så som han är nu. Han är helt underbar.

Idag gick det så långt att jag fick gå ifrån Nelli till ett annat rum då hon grät. Ja, jag höll på att få spunk.
Visst, jag hade knappt hunnit äta något. En fjuttig macka bara väldigt tidigt i morse. Men som mamma, efter en sådan händelse, kände jag mig så jävla kall... Även om det var otroligt behövligt för mig. Jag kan säga att hon fick extra gos efter det.

Skönt, nu har jag fått skriva av mig. Nu ska jag gå och skita. Tack och hej! :P